Trotsåldern gör mig galen – Claudia Galli Concha
claudiagconcha

Claudia Galli Concha

Annons

Trotsåldern gör mig galen

Ja, igår var ju en ljuvlig dag, eller den började ljuvligt med Farmers Market och glada tillrop efter ansiktsmålningen…sen slog trotsen till.

Chloe är i trotsåldern, inte värsta sorten, den märks inte ens varje dag, inte ens varannan faktiskt men när den väl dyker upp så är den…hemsk. Hon blir som en annan.

Det började på lekplatsen precis efter Farmers Market.
Det var en familj som skulle ha kalas på lekplatsen, det är vanligt här i LA att man sätter upp som ett kalas nära lekplatser, man använder bänkar eller tar med och så sätter man upp skyltar och ballonger. Det där är förstås jättespännande för dom andra barnen på lekplatsen och speciellt den här gången för Chloe för det  var prinsess tema. Chloe stod där dom fixade för kalaset och ville klämma och känna på allt och jag såg att mamman började bli irriterad, det struntade jag i för det känns som att man får ta att barnen tycker att det är spännande men jag ville ju ändå få bort Chloe för hon var ju liksom inte bjuden…hon hade inte samma plan. jag tog det först så pedagogiskt jag kunde. Nej. Lite mer på riktigt. Nej. Med tryck i rösten…nej. Då sa jag att om du inte kommer till mig nu så går vi härifrån. Nej. Hon hörde vad jag sa…men nej.

Då tog jag vagnen där jag redan hade satt ner Celeste och gick och hämtade henne, då blev det kaos…hon ville ju inte gå. Men här kände jag att hon började bli trött så jag bara gick. Hon grät men slutade efter en kort stund. Sen somnade båda. Skönt. Jag passade på att äta en lunch på ett café. Nu skulle dom vakna utvilade och härliga…inte.

Eller Celeste var glad och Chloe också för den delen. Först.

Vi gick till en annan lekplats. Där kände jag vibbarna från Chloe. När jag närmade mig sa hon Nej och satte upp handen och det är absolut trots-Chloe som gör sånt. Hon ville inte riktigt komma när jag ville något och sådär…men jag lät det vara.

Vi gick hem och väl hemma lekte tjejerna fint i någon timme. Sen sa vi att vi skulle gå ner och bada i poolen. Där någonstans blev det kaos. Jag pratade i telefonen med Manuel när Chloe plötsligt smäller ett glas i bordet så det blir glassplitter överallt. Säkert inte meningen men samtidigt vet hon att man måste vara försiktig med glas. Jag blev absolut inte arg, jo, på mig själv som gav henne ett glas, men jag dammsög snabbt medan tjejerna satt i soffan. Men allt blev då försenat och jag insåg att jag ville ge dom mat innan vi badade så jag ställde mig och tillagade lax och pasta som jag hade förberett. Det tog kanske en kvart. Då när jag kommer ut med maten så ser jag att Chloe har ritat med en röd krita på ett stoooort område på vår heltäckningsmatta. Då blev jag arg. Hon vet mycket väl att man inte får rita på golv och väggar men här hade hon verkligen ägnat förmodligen hela kvarten som jag lagade mat till att måla. Åh. Vi åt och jag kände mig så arg. Mattan halvt förstörd och det här trotsiga beteendet, bråket vid lekplatsen….ja,ni med barn i trotsåldern förstår säkert,man blir ju rätt slut av dom där krigen och när det blir flera på en dag så rinner det till slut över.

Jag förklarade ännu en gång att man inte får rita på mattan medan jag låg på alla fyra och skrubbade med mattmedel och hon såg självklart frågande ut. Jag sa också att nu blir blev det inget bad…poolen är ett sånt område där det kan uppstå situationer och jag kände mig inte sugen på det, ensam med två barn och en bökig dag i bagaget…

Resten av kvällen gick i trotsens tecken. Ville sova i Frost-klänning, fick utbrott på pyjamasen, ville ha fläta, jag gjorde fläta, blev arg av fläta och drog ut den, grät…vid ett tillfälle gick jag iväg och skrek för mig själv i en kudde samtidigt som jag kände tårarna bränna…

När klockan var 18.30 var jag helt slut…då nattade jag dom och dom somnade tack och lov ganska fort.

Puh!

Dom här dagarna…dom är verkligen inte kul.

Som sagt, vi har nog en lindrig trotsålder eftersom det dyker upp så sällan men när det väl gör det och jag ser på Chloes blick att det är en sån dag…puh, då krävs det mycket av en som förälder.

Och en sak som jag känner varje gång det händer är, är det jag som har blivit tokig?
För det är så det känns, i och med att det slår över ganska fort så hänger man inte riktigt med, eller jag hänger inte med.

Men jag håller nog inte på att bli galen. Jag har bara en dotter som är tre år. Haha!

Hur har ni det med trots?

Puss! / C

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
claudiagconcha

Kommentera

  1. Josefine

    Jag har två döttrar som båda har enormt mycket temperament och vilja. Det har varit tufft och många gånger har det känts som att det aldrig kommer ta slut. NU äntligen när yngsta har fyllt fem börjar det bli lite lättare. Förutom de två böckerna Josefin tipsade om skulle jag också vilja tipsa om “Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster och “Barn som bråkar” av Bo Hejlskov. Jättebra böcker som hjälpt mig mycket på vägen.

  2. Milla

    Känner sååå igen mig! Vissa dagar gör vår blivande 3-åring mig galen och jag vill bara boka en enkelbiljett någonstans långt bort… Det ska krånglas med allt och vi kommer aldrig iväg i tid någonstans. Men det blir väl bättre så småningom. Skönt i alla fall att höra att man inte är ensam om det!

  3. Madde

    Förstår dig till fullo! Trotsen är tuff oavsett hur ofta den kommer. Vi har fått bekänna färg sen våran förstfödda va 1,5 år. Nu är han 4,5. Han har slagit i taket och maxat alla trotsåldrar. Jag vet inte hur ofta jag gråtit på kvällarna för att dagarna har varit en enda stor kamp. Dom värsta dagarna kommer utbrotten var 5e till 10 minut, jo de är sant.. 😭 Du vet när ingenting flyter på. Såna dagar vill man bara säga upp sig som mamma.. iallafall jag. Men sen är han samtidigt en helt fantastiskt kille innerst inne (tack o lov) omtänksam, hjälpsam och kärleksfull. Han är klok och smart, lite för mycket för sitt eget bästa i den åldern. De gör nog tyvärr att de blir för jobbigt för honom själv och då kommer utbrotten/trotsen eller vad man nu vill kalla de.

    Hoppas nästa dag bli bättre för er! Kämpa på 🙌🏻❤️

  4. Lena

    Vi har varit väldigt förskonade. Av våra fyra har en varit riktigt trotsig men då menar jag RIKTIGT trotsig! Hon körde hela rejset med allt från rita på hela halltaoeten i vår nyinflyttade lägenhet till att kasta sig på golvet var som helst när som helst. Hon var också den enda av syskonskara som hade en hemsk tonårstid. Inte för att jag vet om det hänger ihop men så hade vi iaf. Vi var noga med att lära barnen att handling ger konsekvens positiv som negativ och det här stackats barnet lärde sig livet den hårda vägen. 😂 Nu är hon en fantastisk vuxen kvinna med en otrolig empati för andra, ett hjärta fullt av kärlek till sin lilla familj och för oss runt omkring henne. Jobbar på fsk där hon är en fantastisk pedagog som är så omtyckt av barn och föräldrar. Och jag är helt övertygad om att hennes envishet ( trots) har format henne till den hon är idag.
    Jag har alltid i bakhuvudet tänkt att hon var så trygg med oss så hon kunde leverera dessa utbrott. Och det är Chloe med så spänn fast säkerhetsbältet för hon bjuder dig/er på er livs häftigaste resa! Kram

  5. Josefin

    Vi har en 20-månaders här hemma och har absolut märkt av den stora utvecklingsfasen. Vissa veckor varje dag, andra veckor lite mindre. Till alla barns försvar vill jag bara be andra föräldrar att sluta kalla det för ”trots”. Detta är ett gammalt uttryck som man använde innan man visste bättre – alltså att det är just utvecklingsfaser som alla barn går igenom. Genom att folk fortsätter säga trots bidrar man till att det blir en sanning att detta är något barnen gör med flit, och vi vet ju genom studier/vetenskap att så inte alls är fallet. Det är hjärnan och hormoner och fan och hans moster men inget de gör av illvilja. Jag känner igen dethär med att skrika i en kudde men jag tänker också på att det är ÄNNU jobbigare för barnet. Fatta vara så hormonell fast man inte har möjlighet att förstå varför livet/omgivningen känns hemsk helt plötsligt. Det kommer och går värre än den värsta pms-en och de genomlider det ibland med vuxna omkring sig som tror att de beter sig så med flit. Fine, du skriver ur ditt perspektiv och vet säkert redan allt ovan, men jag kunde inte låta bli att kommentera. Boken ”Växa, inte lyda” tar upp en del av detta, jag rekommenderar den varmt, och även den numera klassiska ”Med känsla för barns självkänsla”.

  6. Petra J

    Min son började trotsa en månad före sin treårsdag o det höll i sig rejält till han var ca 4,5 då lugnade han ner sig så det åtminstone inte blev dagliga utbrott! Ska tilläggas att han snart är tio år o ännu är grymt envis ’jag är oxe precis som du mamma, du vet att vi är envisa’ 😉

  7. Therese Henriksson

    Här hemma har jag TVÅ trotsiga 3-åringar. Ena värre än den andra tack och lov..! Vissa gånger tappar man humöret vilket såklart går över till väldigt dåligt samvete. Viktigt är ju att man kan säga förlåt å förklara vad som gick snett. Skönt ändå att höra att man inte är ensam 😘 Kram 💕

  8. Sara

    Har en 4 åring och en 3 åring. I perioder har de vart det ena trotsutbrottet efter det andra. Man blir helt tom på energi. Har børjat muta dem med billiga säker från eBay. Pokémon kort tex. Men jag orkar bara inte. Man får välja sina fighter som är värda att ta. Och om man vill sova i Frost klänning så vad gør det om 100 år? Alla vi föräldrar gør ju så gott vi kan. Vi borde hjälpa varandra istället. Ta hand om nån annans barn 1 timme. Gør underverk før den føräldern och dina barn har underhållning 1 timme.

  9. Lotta

    TACK för att du delar med dig även av dessa lite mindre bra dagar. Det är otroligt skönt att veta, när man själv haft en likadan trotsdag, att man inte är ensam om det!

  10. Elin

    Jag förstår EXAKT vad du menar! Vi är där med vår 2,5 åring och utbrotten är inte att leka med. Vissa dagar är det inte annat än att försöka komma igenom dagen, försöka välja sina fighter och att själv inte gå i gång och bli arg. Ibland blir det för mycket och då står jag och skriker själv, oerhört kontraproduktivt och jag känner mig misslyckad och besviken på mig själv som mamma.
    Just nu är grejen att lägga sig på marken vid minsta motgång. Vägen till förskolan som vanligtvis tar 3 min, tar nu ca 30 min att gå, haha. Det är snabba skiftningar i humöret. Från att vara arg som ett bi till att se en lastbil och så var allt bra igen. Själv bär jag med mig det flera timmar efter.. Tänk att den där lilla människan som jag älskar över allt annat kan skapa så mycket känslor och frustration ☺️

  11. Sofia Karlsson

    Min 3,5åring är som en mini-tonåring. Det kommer i perioder, hade en 2v period där det var utbrott varje dag. Jag vet att det är en sån dag när hon ber om något, jag säger ja och hon ändå blir arg, skriker och gråter.
    När hon gör sånt som innebär att hon eller jag kan göra oss illa så lyfter jag henne från situationen, förklarar varför och sen får hon vara arg och ledsen för sig själv en stund om det behövs. Vissa gånger kan jag bara krama henne och så är det över

  12. Linnea

    Vi har en pojk på 2 år och 2 månader och vi väntar och bävar. Han kan vara väldigt mycket i sin värld och lyssnar inte så bra och blir arg ibland när han inte får som han vill, som alla barn, men det stora trotset har inte börjat än. Men vi försöker också komma ihåg att det är nog en jobbig period för honom med med alla känslor som kommer på en gång.
    Du är jätte duktig som klarar dig så bra ensam med tjejerna!

  13. Karo

    Hej, jag tycker du ska försöka vända det till något positivt, trots som jag inte vill kalla det gör övrigt, är ett sätt för individen att frigöra sig, testa gränser, utmana, testa dig själva vad vågar jag, vad kan jag osv. Allt detta är nödvändigt och barnet gör det i interaktion med vuxna som de litar på. Detta är något bra, något spännande i din dotters utveckling. Uppmuntra henne, låt henne prova, låt henne våga sig på saker, gör inte henne mindre än vad hon är. En treåring kan väldigt mycket saker. Låt henne hjälpa till att laga lunch, har hon ritat på mattan visa henne konsekvensen, hon kan också skura mattan. Förklara, förklara, förklara och givetvis kommer hon bli arg, det är hennes sätt att visa sin frustration. Trots är inte ålders betingat utan det är våra förväntningar som skapar olika fack, oavsett ålder måste man kunna visa sin frustration och bli tagen på allvar. Lycka till, och grattis till din dotter som vill utvecklas och stå på egna ben.🌷

  14. Mary

    Vi hade ett riktigt jobbigt halvår när sonen var 3. Men då hade vi de nästan varje dag och speciellt till och från förskolan… Men såhär i efterhand vet vi att han inte trivdes där och nybliven storebror. Mycket känslor som är svåra att hantera för en så liten. Skönt att det är övergående men det är så jobbigt och man blir helt slut av bråken.

Annons