Den kommer när man minst anar det – Claudia Galli Concha
claudiagconcha

Claudia Galli Concha

Annons

Den kommer när man minst anar det

Panikångesten kom på besök häromdagen.

Det var längesedan vi möttes nu, längesedan jag kände den där bubblande oroliga känslan i kroppen som sen sakta men säkert tar över och tar min kropp och mina känslor i besittning.

Det var en kväll på gymmet. jag gick dit när barnen hade somnat, på vägen slängde jag in en maskin med tvätt, brukar försöka vara så effektiv som möjligt på kvällarna.

Började med att träna magen med olika situps övningar,och när jag låg därpå golvet och tittade i taket så kände jag mig plötsligt så svag, trött men inte sovtrött och svag. Jag försökte köra lite andra övningar, lår, rygg…lika svag. Sen kom ledsamheten. Från ingenstans. Jag gav upp gymmet och gick till vår lägenhet. Men först plocka upp tvätten. När jag stod och tömde maskinen började tårarna bränna bakom ögonlocken, jag skyndade mig att riva ur tvätten och sprang uppför trapporna hem.

Jag kom upptillManuel, släppte tvätten på golvet och gick rakt till vår fåtölj och satte mig, det kändes som att benen inte bar längre. Manuel frågade vad som hade hänt, och eftersom jag är så bekant med det här även om det var längesedan sa, jag har en panikångestattack, sen kom hyperventileringarna, in med all luft som får plats i lungorna och ut, in och ut, försöka hålla emot för att inte andas för snabbt, då kan man svimma. Andas…det är allt jag tänker på. Jag vet inte hur länge jag sitter så. Manuel sitter bredvid mig. Jag är inte typen so vill ha tröst under en sån här attack, sällskap ja, kramar nej.

Efter hyperventileringen kommer gråten. Massor. Jag känner hur den väller upp och ber Manuel hämta en kudde och sen släpper jag ut all gråt rakt in i kudden. Jättemycket gråt. Jättehögt gråter jag men kudden dämpar. Jag gråter och gråter och gråter tills det inte finns någon gråt kvar. Sen andas jag.

Sen är det över. Helt över. Känslorna rinner liksom bort från mig och kvar är jag trött men “ren”. Ja, det är det bästa ordet som jag kan beskriva det på. Att jag känner mig ren. Det är en skön känsla.

Den här gången har jag ingen aning om var attacken kom ifrån eller vad som utlöste den.

Jag kan självklart gissa hit och dit men jag vet inte och just nu känner jag inte att det var en varningsklocka för jag vet inte vad den skulle gå ut på. Det kanske bara var något som behövde komma ut ur mitt system och det gjorde det.

Den här låttexten av Ariana Grande beskriver känslan så bra:

Right now, I’m in a state of mind
I wanna be in like all the time

Ain’t got no tears left to cry
So I’m pickin’ it up, pickin’ it up
I’m lovin’, I’m livin’, I’m pickin’ it up
I’m pickin’ it up, pickin’ it up
I’m lovin’, I’m livin’, I’m pickin’ it up.

Puss! / C

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
claudiagconcha

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jenny W

    Claudia,jag känner så med dig i detta du skrivit.
    Tycker det är som att läsa om sig själv,detta panikångest attacken.
    Tack för att du delar med dig och sätter ord på hur det är.
    Tack ❤️

    Du är toppen!

    Stor kram/Jenny

  2. Sara

    Tack för ett ärligt och personligt inlägg!
    Du är inte ensam om detta och jag fick också nyligen en liknande attack. ”Helt utan anledning” kom det och kanske behöver det inte heller vara något just där och då som hänt.

  3. Diana

    Men Gud så hemskt det där låter, hemskt verkligen. Har aldrig upplevt något tidigare alls, aldrig.
    Och jag hoppas jag aldrig behöver uppleva något sånt. Beklagar för din skull att du mår så, att du upplever såna känslor, men skönt att du verkar ha en sån fin man vid din sida som vet, vet hur och vad du behöver.
    Hoppsa det är en bättre dag imorgon gumman.
    Kram <3

  4. Evelina

    Känner att jag vill kommentera något men vet inte vad riktigt.. Det känns som ett läge man hade gett sin vän en axel att luta sig mot om det hände… Skriver *kram på dig* fast du inte ville ha en kram..

  5. Sofia

    Känner igen mig tyvärr! Har ”bara” haft 4 full ut ångestattacker men det räcker gott och väl. Kan känna det peta på en ibland men nu har det gått iaf 4 månader sen sist då det var riktigt riktigt nära att gå hela vägen…
    Styrka i att inte vara ensam om att leva med det är så mycket värt så tack! 😘

Annons